En fabel för pluralism

Istället för att det idag dominerande sättet att studera ekonomi, det neoklassiska, har ett monopol på utbildningarna och forskningen för att ensamt försöka förstå hela det ekonomiska systemet borde det finnas en pluralism inom ekonomidisciplinen. Pluralism skulle innebära fler istället för ett sätt och de olika har alla sina egna antaganden, metoder och delar utav ekonomin som de studerar. Om de istället skulle läras ut insikter från och en förståelse för flera utav dem skulle studenter och forskare inom ekonomi få en bättre förståelse för helheten hos det systemet de försöker lära sig om. Precis som fabeln med de 6 blinde männen och elefanten kan inte någon utav dem förstå helheten av det de studerar från den delen de fokuserar på. blind men and the elephantOm de istället möttes tillsammans kunde de tillföra med deras styrkor, deras svagheter kunde komplimenteras med andras styrkor, eller genom interaktion med varandra är det möjligt att de lyckas besvara en fråga de själva kunnat besvara. Eftersom de alla även fokuserar på delar utav systemet kommer de inte att kunna se helheten själva, deras försök kommer att misslyckas eftersom de omöjligen kan generalisera helheten, här en elefant, ifrån egenskaperna de lärt sig om från som exempelvis dess svans. Poängen är att de från deras begränsade fokus av att bara titta på en del hos systemet så kan de inte lära sig om och förstå helheten det är en del utav. Om de istället samarbetar skulle de gemensamt kunna lära sig från varandra och sett helheten för vad den är.

Annonser

Reduktionismidén inom vetenskap

En viktig poäng i den här boken är också att Marmot trycker på att man inte får förväxla förklaringar på individnivå med förklaringar på grupp- och samhällsnivå. Genetiska faktorer har stor betydelse när man ska försöka hitta riskfaktorer för hälsa hos en individ. Däremot kan gener inte förklara varför det sker stora förändringar i folkhälsan under en ganska kort period (som t.ex. i Ryssland under de stora politiska omvälvningarna under senare år). Man måste alltså tänka annorlunda när man studerar individer jämfört med när man mäter hälsan och dess variationer i en hel befolkning.

Töres Theorell

I Töres efterord till Michael Marmots Statussyndromet går det att finna ett utmärkt exempel på hur idén av reduktionism och varför en behöver skilja på förklaringar på individnivå och förklaringar på högre nivåer av aggregering, översatt till ekonomi går det att jämföra med att en inte kan förklara fenomen på olika stora marknadsnivåer utifrån förklaringar av individer. Reduktionsidén och den metodologiska individualismen inom neoklassisk teori är en besatthet med att förklaringar ska utgå ifrån eller vara förankrade i modeller utav individen. Det ses som det giltiga sättet att studera fenomen medans idén av reduktionism redan har förekommit bland andra vetenskaper men övergetts efter att de förstod att de inte fungerade pga vad som kallas ”uppkommande” egenskaper. När en aggregerar en mängd enheter kan det i summerandet utav dem uppkomma nya egenskaper som skiljer sig från dem en observerat hos de individuella delarna. Det gick alltså inte att förklara det hela utifrån dess delar då exempelvis storleken på helheten kunde vara betydande och leda till att nya egenskaper uppkom. Tanken är dock kvar inom ekonomin och är bakomliggande för neoklassikers sätt att utforma modeller, studera fenomen och vad förklaringars utgångspunkt bör vara.


Vad är kapitalism och finns det alternativ?

Att människor matas med budskap som individualism och ett uppbyggt på dess principer påverkar även varför vi är fast i det. Det finns alternativ till konkurrens vilket är samarbete, inom kapitalistisk organisering så samarbetar människor inom organiseringen av företag men den organiseringens huvudsakliga mål är att maximera det företagets vinster, och den organiseringen är oftast extremt hierarkisk där de viktiga besluten fattas ovanifrån och skickas nedåt inom organisationen. Vinster kommer inte heller till del för majoriteten som hyr sin arbetskraft till företagen utan går till de går till de som äger företaget och därmed har anspråk på vinsterna. Tänk om all den tid och arbete som lades på att få ett sådant system byggt på individualism och konkurrens att fungera istället lades på hur vi kan få ett annat system byggt på gemenskap och samarbete. Alltså istället för en individualism där människor till stor del fråntas ur deras sammanhang och existerar som isolerade enheter till ett där de sociala nätverket och organisationer där människor gemensamt möttes och arbetade fram beslut för vad som skulle göras demokratiskt premierades och utarbetades för att få det att fungera. Det betyder inte att ett sådant system skulle vara perfekt och inte möta några svårigheter, det kommer det göra och vore dumt att förneka det. Det betyder snarare att vi borde tänka om och försöka bygga upp ett nytt system som är baserat på andra principer, principer som jag tror många skulle hålle som mer rättfärdigade och eftertraktade än de våra samhällssystem idag vilar på.


Marknadens effektiva resursallokering?

If the amount of food wasted around the world were reduced by just 25% there would be enough food to feed all the people who are malnourished, according to the UN.

Each year 1.3bn tonnes of food, about a third of all that is produced, is wasted, including about 45% of all fruit and vegetables, 35% of fish and seafood, 30% of cereals, 20% of dairy products and 20% of meat. Meanwhile, 795 million people suffer from severe hunger and malnutrition.

Well-publicised attempts to combat the loss of food – such as recent laws in France that require supermarkets to distribute unsold food to charities – have highlighted the issue of food waste, identified by the UN as one of the great challenges to achieving food security.

In wealthy countries, there are low levels of unintentional losses but high levels of “food waste”, which involves food being thrown away by consumers because they have purchased too much, or by retailers who reject food because of exacting aesthetic standards.

In developed countries, consumers and retailers throw away between 30% and 40% of all food purchased, whereas in poorer countries only 5% to 16% of food is thrown away. According to a 2011 report, in Europe and North America each person wasted 95-115kg of otherwise edible food annually, whereas in sub-Saharan Africa and south and south-east Asia the equivalent waste was just 6-11kg.

The environmental impact of food loss and waste is high. The carbon footprint of food produced and not eaten is estimated at 3.3 gigatonnes of CO2, meaning that if food waste were a country it would rank as the third highest national emitter of greenhouse gases after the US and China. About 1.4bn hectares, or close to 30% of available agricultural land, is used to grow or farm food that is subsequently wasted. And more surface and groundwater, or “blue water”, is used to produce wasted food around the globe than is used for agriculture by any single country, including India and China.

“The whole issue of climate change has to do with our economy of production and consumption being out of balance with what the Earth can provide,” says Van Otterdijk. “Production of food is one of the biggest production sectors in the world, and if one-third of all this is just produced in vain you can imagine what a huge impact this has on the natural resources – on land, water, energy and greenhouse gas emissions.”

The Guardian


Är ”fria” val verkligen fria?

Går det verkligen att förena budskapen om ”fria” val med idén om strukturella incitament? Ekonomer som blir alldeles varma i kläderna av att tala om individers ”fria” val de får göra på marknader talar samtidigt om, utan att verka göra den ironiska kopplingen, för hur de valen ska påverkas genom att ändra strukturen och omgivningen inom vilka de görs. Individer gör då alltså ”fria” val som fattas inom en struktur de själva inte haft någon kontroll över utan som har formats över dem utav bl.a ekonomer för att styra deras val genom incitament. Valen är alltså ”fria” men sker inom ett belöningssystem som bestraffar en för att inte välja rätt”. Jag talar här inte om incitamentsstyrningen är rättfärdigad eller inte vilken den ibland kan vara utan försöker visa det tomma i retoriken om de ”fria” valen. Ett annat problem är att de sker utan fullständig kunskap utan snarare med missvisande kunskap från PR, media och reklamindustrin vilket ytterligare problematiserar det ”fria” i dem när andra kontrollerat grunden och informationen en fått tillgänglig för att fälla valet med. Den känslan vi får i magen av att val som görs genom manipulation är fel talar för detta, än märkligare blir det när en försöker beskriva ett sådant val för ”fritt”.

Detta exempel som hade skänkt George Orwell ett leende på läpparna är alltså ett sätt att försöka visa hur den nyliberala retoriken vi omges utav med kärleksförklaringar till det ”fria” (eller insätt valfritt positivt laddat ord) är tom, den är inte något annat än marknadsföring. Den marknadsför en ideologi och borde inte tas på allvar eftersom den är intellektuellt ohederlig, allt den gör är inget annat än att försöka sälja dig dess budskap. En hjälpande tumregel är istället att anta den allmänna gängse förklaringen utav något som falsk och att det troligen istället är det motsatta till den är sant, en tumregeln som förvånansvärt ofta visar sig vara riktig.


En blind fläck för neoklassisk teori

Edmund Phelps, the Nobel laureate in economics, has written an essay in the New York Review of Books where he discusses one great failing of economics. It has no place for the value of inclusion, which Phelps defines as ”the desire to do something with their lives besides consuming goods and having leisure . . . to participate in a community in which they can interact and develop”. Phelps makes a convincing argument for the importance of inclusion, and for economics’ blindness to it. This is particularly grave because much of what the good life involves takes place in economic activity, above all the workplace and the imaginative effort involved in psychologically rewarding jobs.

So this is not merely an intellectual problem, Phelps writes. It also means economics as normally practised is bereft of policy advice relevant to one of the most important economic questions. ”Our prevailing political economy is blind to the very concept of inclusion; it does not map out any remedy for the deficiency.” A better political economy would make dynamism and human flourishing a priority, not just material growth.

Financial Times